Något av det svåraste man kan göra i skrivandets värld måste väl ändå vara att skriva en uppföljare till en välkänd författares klassiska verk. Detta har Emma Tennant vågat sig på. Hon har skrivit två uppföljare till Jane Austens berömda romaner. Det kunde hon ha låtit bli, kan jag tycka efter att ha läst "Lek och allvar" från 1996. Här har hon försökt sig på en fortsättning på "Emma", en av Austens mest lästa bok. Den handlar om den unga herrskapsfröken Emma Woodhouse som ägnar sig åt äktenskapsmäkleri bland sina vänner, men som själv hittar en make i den siste man hon någonsin kunnat tänka sig att bli kär i. Det är en mycket bra bok, med förvecklingar och som alltid fint tecknade porträtt a la Austen.
Emma Tennant försök är inte i närheten, enligt mig. Personerna är desamma med undantag för några nytillkomna, ganska hafsigt ihopkomna figurer. Storyn är mycket ryckig och har ingen tydlig intrig. Det finns moment i romanen som Jane Austen aldrig skulle ha använt sig av. T ex anspelningar på homosexualitet mellan kvinnor och därtill sodomi. Språket är konstlat och endast en efterapning av Austens rena och tidsenliga stil. Att dessutom Miss Bates börjar svära okontrollerat känns bara för mycket.
För några år sedan läste jag "Pemberly", en fortsättning på den odödliga "Stolthet och fördom", också den av Emma Tennant och jag måste säga att jag blev lika besviken den gången. Snälla, låt bli dessa onödiga plagiat, de bara förstör den känsla som man endast kan hitta hos orginalet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar